Alltid är det något, Max är ofräsch. Inte någon stor grej alls, ett irriterande sår som inte vill läka i karleden höger fram... Vilket gör att att Herr Tramsson absolut inte vill trampa igenom steget ordentliget. Suck. Speciellt eftersom att han inte är den roligaste när det gäller sårvård heller, han vill helst inte att man överhuvudtaget rör höger fram för tillfället. Skönt iallafall att det bara är en liiiten sårskada, och ingenting allvarligare. Hoppas att han är fräsch och att såret är läkt inom kort. Det är bara så himla typiskt att det alltid måste hända något...
Jag har en sådan ångest inför framtiden att det är helt otroligt, har självklart drömmar och mål men har också en liten röst imon mig som säger att det kommer förbli just en dröm. Även fast jag vet att jag kan klara det har jag ingen aning om vilken väg jag ska ta för att nå dit. Den senaste tiden har jag lyckats ta mig igenom hyffsat, men känner att jag verkligen måste börja strukturera upp allt nu. Jag har fallit igen och den senaste tiden har jag bara legat på marken och försökt få luft. Luft för att andas och luft under vingarna för att kunna flyga igen. Det värsta är att även när lyckan slår till så stannar rädslan kvar. Rädslan och all jävla ångest. Jag kämpar inte längre emot eländet, jag kämpar emot rädslan att hamna i eländet. Det är utan tvekan den värsta kampen. Hur förklarar man för sin omgivning som ser all lycka att man är livrädd? Jag är rädd för att dö, rädd för att leva, jag är rädd för allt. All rädsla ger mig ångest, ångest så in i helvete. Drömmarna är tillbaka på nätterna, hårdare än någonsin och jag har börjat dra mig tillbaka in i mitt skal igen. Jag gör allt för att skydda mig från rädslan, men hur jag än gör kommer jag inte undan den. Den bor helt enkelt inom mig, långt ner i maggropen ligger den och skaver.