Rädsla
Alltid är det något, Max är ofräsch. Inte någon stor grej alls, ett irriterande sår som inte vill läka i karleden höger fram... Vilket gör att att Herr Tramsson absolut inte vill trampa igenom steget ordentliget. Suck. Speciellt eftersom att han inte är den roligaste när det gäller sårvård heller, han vill helst inte att man överhuvudtaget rör höger fram för tillfället. Skönt iallafall att det bara är en liiiten sårskada, och ingenting allvarligare. Hoppas att han är fräsch och att såret är läkt inom kort. Det är bara så himla typiskt att det alltid måste hända något...
Jag har en sådan ångest inför framtiden att det är helt otroligt, har självklart drömmar och mål men har också en liten röst imon mig som säger att det kommer förbli just en dröm. Även fast jag vet att jag kan klara det har jag ingen aning om vilken väg jag ska ta för att nå dit. Den senaste tiden har jag lyckats ta mig igenom hyffsat, men känner att jag verkligen måste börja strukturera upp allt nu. Jag har fallit igen och den senaste tiden har jag bara legat på marken och försökt få luft. Luft för att andas och luft under vingarna för att kunna flyga igen. Det värsta är att även när lyckan slår till så stannar rädslan kvar. Rädslan och all jävla ångest. Jag kämpar inte längre emot eländet, jag kämpar emot rädslan att hamna i eländet. Det är utan tvekan den värsta kampen. Hur förklarar man för sin omgivning som ser all lycka att man är livrädd? Jag är rädd för att dö, rädd för att leva, jag är rädd för allt. All rädsla ger mig ångest, ångest så in i helvete. Drömmarna är tillbaka på nätterna, hårdare än någonsin och jag har börjat dra mig tillbaka in i mitt skal igen. Jag gör allt för att skydda mig från rädslan, men hur jag än gör kommer jag inte undan den. Den bor helt enkelt inom mig, långt ner i maggropen ligger den och skaver.
Carpe diem
Imorse gick jag upp halv 6, halv 7 satt jag i sadeln påväg till ridhuset för att trimma Max igen, dagens mål var lång och lång med jämt stöd i bägge tyglarna. Något som jag faktiskt lyckades riktigt bra med, hade tränarens ord i öronen, släppte allt annat och bara red. Helt underbart. Kl 8 satt jag i bussen påväg ut till Sjonhem tsm med världens bästa klass. Förmiddagen spenderades i ett ridhus där vi gick igenom löshoppning, bedömning osv, mycket intressant! Teori på eftermiddagen, hur extriören påverkar ridningen, språngkurvan osv.
Trimmade lillen i ridhuset på kvällen och svävade på moln i en timme, den ponnyn är så otroligt tacksam att jobba med! Tyvärr har jag också fått en härlig feber efter att ha befunnit mig i härliga, varma ridhus hela dagen.... Eller? Aja, bara att försöka göra det bästa av situationen och hoppas på att man mår bättre imorgon för just nu kan jag verkligen inte bli sjuk igen... Jag har verkligen börjat inse hur mycket hästarna betyder för mig, att bara släppa all skit som snurrar i huvudet och verligen rida, trimma sig svettig tills allt bara stämmer, tils man svävar över marken i takt och harmoni, det gör livet värt att leva.
Nu ska jag bara försöka njuta av att hästarna är på topp och jag är på g. Att njuta av nuet och inte oroa sig för framtiden är svårare än det låter.
Lever fortfarande...
Igår var det travgala, mycket trevligt! Vad som hände sen är historia... Haha skämt åsido, men kvällen slutade iallafall mycket trevligt med ett härligt gäng halvgalna hästtjejer på efterfest kl 4 på morgonen.
Har väl inte varit så väldigt effektiv idag kanske, alla tre pållarna fick gå i skritten medans matte mockade och pratade skit, mycket välbehövligt ibland!
Har väl överhuvud taget inte varit speciellt effektiv dem senaste dagarna, sömnbristen kanske börjar ta ut sin rätt. Så går det när kugghjulen i huvudet inte kan sluta snurra.
Men nu ska jag verkligen försöka att börja ta tag i mitt liv, jag ska bli ansvarsfull och få tillbaka lite självdiciplin.
Ansvarslös kan man vara på lördagar! Fick några mycket peppande ord igår av en person jag ser upp till och beundrar mycket, känns otroligt bra faktiskt. Tänk att så lite kan göra så stor skillnad!
Överhuvudtaget är jag en person som bryr sig lite för mycket om vad folk kan tänka och tycka, det tar så otroligt mycket onödig energi, samtidigt som det gör mig osäker. Det är något jag verkligen försöker jobba på men det är inte alltid lätt, speciellt inte när man vet hur mycket skitsnack det är här på ön.
Pållarna är fortfarande helt underbara, för det mesta iallafall. Jag börjar undra hur jag någonsin ska klara mig utan min superfux, han är nog den som känner mig bäst. Dagar jag är ledsen gör mig glad, när jag är irriterad tvingar han mig att bli koncentrerad tills jag släpper allt annat, han är mannen i mitt liv helt enkelt! Haha jomen typ, för tillfället iallafall. Det känns som att vi är inne på rätt spår nu, äntligen har jag slutat lyssna på alla "expert råd" och insett att jag är faktiskt den som känner Hektor bäst, allt vi har gått igenom tillsammans har satt sina spår. Han är trots allt som häst den häst jag litar mest på, jag litar på den ponnyn till 100% för allt han gör har en anledning, allt har sin förklaring, det är bara jag som inte klarat av sanningen. Han tvingar mig att lära känna mig själv, för att han känner mig bättre än vad jag känner mig själv, han får mig att inse saker som jag aldrig skulle gjort utan honom. Han är har fått mig att utvecklats och mogna så otroligt mycket som människa och för det kommer jag vara honom evigt tacksam.
För Hektor är inte bara en liten röd ponny, han är så enormt mycket mer.
Bjuder på en bild från igår...
Flashbacks osv...
Går lite på halvfart för tillfället. Försöker få lite ordning på livet...
Har i princip levt i stallet senaste tiden och dem extra timmarna märks faktiskt på hästarna!
Otroligt kul när man får sån direkt respons så allt extra jobb och pyssel.
I super kondis, positiva och pigga som attan är dem allihop, tror aldrig att jag varit så suger på att börja tävla igen som nu! Har förresten tre för tillfället... Gör ett inlägg om den nya någon dag.
Kan berätta att det är en d-ponny som jag fått hem för att träna och tävla den innan den säljs.
Skolan är också underbar, älskar GHG BIG TIME! Men är nere i en down period för tillfället.
Tur att man har underbara människor omkring sig som stöttar och hjälper en.
Ska försöka få tid till att vara lite social och träffa väldigt saknade vänner i helgen.
Känns som jag har väldigt svårt att få ihop allting och att göra det lagom, antingen bor jag i stallet eller så har jag 0 motivation och vill helst bara skita i allting.
Känns som det förflutna kommer ikapp en lite för fort och att framtiden tar lite för lång tid på sig...
Bjuder på en underbar sommar bild på liten Alva och stooor Eva, en otroligt saknad ponny!
TR ändring
"Bland annat får ett klädesplaggs logotype inte förekomma mer än en gång och inte vara större en tre kvadratcentimeter, alltså 3x1 centimeter. Samma sak gäller för hästens utrustning som voljlock och benskydd. På täcken får det inte finnas några märken överhuvudtaget." -Tidningen Ridsport.
Undantaget är om du har ett sponsoravtal som är godkännt och granskat av ridsportsförbundet, du får då rida med detta företagets logga.
Detta betyder alltså att dem flesta skydd, Veredus, Eskadron osv, animo kavajerna, Dyon tränsen, många sadlar, dem flesta säkerhetsvästarma, för att inte tala om alla Schabraken, blev förbjudna.
Men så på annandagens kväll kom att nytt besked:
"Det är from 2012 tillåtet att bära till exempel logotyper utan att ha ett sponsorskontrakt på nationell nivå i Sverige. Så köper någon ridbyxor eller annat med en tillverkningslogotyp enligt tillåten sponsoryta är det inget problem att tävla med dessa", förtydligar Tobias Mattsson, ordförande i Tävlingssektionen på ridsportförbundets hemsida.
Svenska ridsportförbundet publicerade samtidigt en text på sin hemsida där marknadsansvariga Emmelie Johansson bland annat säger: "Men observera inga regeländringar har gjorts och de angivna måtten rör sig endast om rekommendationer."
Tack ridsportförbundet, nu är allt VERKLIGEN mycket tydligare... Märk ironin...
Frågan är nu om alla överdommare hängt med på turerna, speciellt ang rekomentationerna. ¨
Hur ska dem kunna tolka detta? Ska man få en varning om man rider med tex ett Schockemöhle schabrak?
Eller tillåtet men oönskat?
Cyline de Rose får stå för bilden, nat 120 på silikaten.
OtEKniSk
Så vi kör Hektor del 2 när jag har fått en lektion av dem istället.
Idag har jag bara varit ute och vandrat med ponnisarna. Dem är i fårössund över jul, så vi kör lite på halvfart nu.
Passar perfekt då både dem ocjh jag behöver ta det lite lugnt, inte för att jag ställer av dem helt.
Jag är lite anti att ställa av en tävlingshäst helt, enligt mina erfaranheter brukar det betyda problem när man ska sätta igång dem igen. Men mina får vila huvudet ett par veckor nu, chilla lite i skogen, gå långa promenader, ev bli longerade och när vi kommer tillbaka till staden kommer jag väl utnyttja skritten lite... Ingen träning i ridhus eller på ridbana på ett tag med andra ord. Tänkte börja med sån träning när jullovet är slut, vilket innebär att dem fått knappt en månads "vila" eller nervarvning.
Söta Max får stå för bilden, precis när han kom till sverige sensommaren 2010.
Hektor- del 1
Tänkte berätta lite mer om min och Hektors långa resa tillsammans....
Jag fick Hektor direkt ifrån Holland hösten 2009.
Det var när jag tränade praktiserade i ett stort hoppstall där, i augusti samma år som jag "hittade" honom.
Precis innan jag åkte hade vi fått reda på att min dåvarande d-ponny Eva, hade pålagringar och att hon förmodligen inte skulle kunna hopptävlas på någon högre nivå.
Självklart råkar jag hitta en liiiten spinking och ganska vanvårdad fuxponny när jag och min chef där, Jan var och besökte ett av hans vänners försäljnings och hoppstall.
Då trodde vi, och även han som ägde Hektor då, Erik, att han var c-ponny. Nu är man maxad d-ponny...
Så spinkig och mager var han, man kunde se alla revbenen på 10meters avstånd, och han hade ett stort sår rakt över hela ryggen.
Erik som ägde honom hade just bytt till sig honom från en annan hästhandlare och visste iprincip ingenting om honom. Men dem hade löshoppat honom och sa att han hoppade helt otroligt. Eriks tanke var igentligen att hans dotter skulle få ta över Hektor, men dagen innan vi var där hade dottern provridit och det hade visat sig att Hektor både var för stor och hade förmycket vilja, dottern var bara 10år och det fungerade inte alls.
Eftersom att både jag och Jan hade sett något som vi gillade hos Hektor, gjorde Jan och Erik någon sorts deal.
Vi fick med oss Hektor hem och meningen var att vi skulle försöka rida till honom och se vad han gick för.
Det första vi gjorde var att försöka fodra upp honom, men jag red honom lite smått samtidigt och var helt kär.
Två veckor senare när det började bli dags för mig att åka hem, provhoppade vi äntligen Hektor.
Det är något som jag aldrig glömmer, jag hade aldrig varit med om en ponny som hoppade så lätt, och det slutade med att vi hoppade en linje räcke-oxer på 5(?)galoppsprång där oxern låg på 140cm, en ensamstående oxer på 130cm och ett räcke på 140cm... Ingen av oss trodde att det var så högt, inte ens höjdrädda jag.
När jag senare gick in i ridhuset för att rida nästa häst fick jag en chock. Lite ångest fick jag också, stackars ponny som hade blivit tvungen att hoppa så högt helt otränad och mager...
När min chef sen kom in i ridhuset mätte vi hindren, då bestämde jag mig. Hektor kunde jag bara inte lämna, utan jag ville ha med honom hem. Jag minns att jag tänkte att om han hoppas såhär högt så lätt när han knappt har några muskler, vem vet då hur han hoppar när han har muskler?
Nästa dag flög jag hem, en månad senare kom Hektor till skåne där han stannade i tre veckor innan han slutligen kom hem till Gotland.
Haha blev så långt inlägg att vi kör del 2 imorgon... 
Hektor, när han precis kom till Gotland efter över två månaders ätande...
Biffen, hemma hos Vilhelmssons sommaren 2010.
Presentation Alva
Bor igentligen på Fårö men eftersom att jag går på gymnasium i Visby, den stora staden här på gotland,
och det är för långt att pendla så hyr vi en liten etta där jag för tillfället bor.
Har för tillfället två d-ponnys, förhoppningsvid blir det lite ändring på hästfronten inom en snar framtid men mer om det kommer. Hästarna har vi uppstallade i ett av många stall som ligger på visby travet, granne med WRK (wisby ridklubb).
Mer om pållarna nu då:
Hektor
Valack född 2000
Imp Holland
Hektor kom till mig för lite drygt två år sedan, direkt från Holland.
Då var han så mager och vanvårdad att vi trodde att han var en c-ponny, (han är maxad d-ponny 148cm).
Nu har vi båda utvecklats något enormt och även hunnit starta och vinna Msv B hoppning.
Tänkte berätta lite mer om våran resa imorgon.
Han är en MYCKET speciell fux herre som hoppar hur högt som helst och har lärt mig allt om ödmjukhet...
Msv B i sommras.
Maximus
Valack född 2001
Imp Tyskand
Kommer då inte ihåg Max stamtavla...
Maximus "Max" är en mrk brun d-ponny som kom direkt till mig från Tyskland för lite drygt ett år sedan.
En ganska känslig kille med mycket nerv i. Mer häst att rida än det ser ut som, det kan Ronja intyga.
Han är världens bussigaste häst som vekligen VILL göra rätt, tyvärr blir han lite spänd på tävling och då blir det lite svårt att koncentrera sig på hindren och inte allt runt om. Väldigt rolig häst att jobba med då han aldrig har en "dålig" dag. Tillsammans har vi tävlat upp till LA hoppning med vinster och placeringar.
Tyvärr har vi bara två felfria och lite för många med ett pet, så vi har inte startat Msv ännu men det kommer...
Max har verkligen lärt mig RIDA ända fram till hinder och även fått mig att värderna markarbetet mer, då han kräver mycket ridining för att det ska fungera. Men när han är lugn och avslappnad och jag rider ordentligt så hoppar han hur högt som helst. Kapaciteten finns definitivt där men han behöver ännu mer arbete för att det ska komma fram på tävling också, då allt verkligen måste stämma. Det känns liksom aldrig som att han tar i, även om man önskar att han kanske gjorde det så vi hade liite mer marginal... Han är definitivt ingen ponny som det bara är att sitta upp och styra runt, utan han är väldigt beroende av sin ryttare och van vid att bli riden på "tyskt" vis, mellan skänkel och hand med extermt mycket kontroll. Något som inte alltid har varit så kul för mig men som jag lärt mig mycket på, speciellt det här med avståndsbedömningnen har han lärt mig.
